***
> Kapitel ett
> JAG APPORISERADE AV OAVSIKT MIN FÖRE-ALGEBRALÄRARE.
> Det är inget man glömmer, även om man är en tolvårig dyslektiker med adhd, som jag. Jag menar, de flesta lärare var inte så spännande ändå, förutom Mrs. Dodds, som var en riktig buzzkill. För det första bar hon de här svarta, spetsiga skorna som klickade när hon gick i korridoren. För en annan påminde hennes ögon mig om en hök. Hon hade ett sätt att titta på mig som om hon kunde se rakt igenom min skalle.
> Mrs. Dodds var också den enda läraren som någonsin hade fått mig att må dåligt över min ADHD. "Percy," skulle hon säga, "du skulle klara dig mycket bättre om du bara försökte fokusera."
> Jag har alltid velat berätta för henne att jag försökte fokusera, men min hjärna var bara kopplad på ett annat sätt. Jag menar, när du har en hjärna som min, är det som att ha tusen olika radiostationer som alla sänder samtidigt. Det var inte bara en station, det var alla, var och en högre än den förra.
> Men jag sa aldrig något om det. Jag satt bara längst bak i hennes klass och dagdrömmde om allt jag hellre skulle göra än att lära mig om den kvadratiska formeln.
***
Säg till om du vill läsa mer!