Icke-våldsmotstånd:
* Bojkotter: Han deltog i bojkotter av företag och institutioner som upprätthöll apartheidpolitiken.
* Fredliga protester: Han organiserade och deltog i fredliga demonstrationer, marscher och demonstrationer.
* Civil olydnad: Han och hans kamrater bröt mot orättvisa lagar, som de som förbjöd svarta människor att bo i vissa områden eller rösta.
Väpnad kamp:
* Sabotage: Mandela och hans organisation, Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut), utförde sabotage mot statliga byggnader och infrastruktur.
* Militär utbildning: Mandela fick utbildning i militär taktik och strategi, och han hjälpte till att etablera träningsläger för krigare.
Politisk aktivism:
* Politisk organisering: Mandela hjälpte till att upprätta African National Congress (ANC), ett politiskt parti som ägnade sig åt att få ett slut på apartheid. Han tjänstgjorde i olika ledarroller inom ANC, inklusive som dess president.
* Internationell diplomati: Han reste internationellt för att öka medvetenheten om apartheid och samla stöd för anti-apartheidrörelsen.
Det är viktigt att notera att Mandelas syn på våld utvecklades över tiden. Till en början trodde han att väpnad kamp var nödvändig för att åstadkomma förändring. Men efter frigivningen från fängelset förespråkade han fredligt motstånd och försoning.
Medan Mandela använde olika metoder, upprätthöll han konsekvent sitt engagemang för de grundläggande principerna om demokrati, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Hans arv ligger inte bara i hans kamp mot apartheid, utan också i hans orubbliga tro på icke-våld och förlåtelsens kraft.