1. Cassius använder smicker och manipulation för att undergräva Brutus omdöme och övertyga honom om att gå med i konspirationen mot Caesar. Han hyllar Brutus och kallar honom "den ädlaste romaren av dem alla" (rad 110) och "den siste av alla romare" (rad 112). Detta beröm verkar dock överdrivet och konstlat, och det kan få läsarna att undra om Cassius är äkta eller bara försöker vinna Brutus över.
2. Cassius använder känslomässiga vädjanden för att svänga Brutus. Han spelar på Brutus kärlek till Rom och hans pliktkänsla att varna honom för de faror som Caesars ambition innebär för republiken. Dessa vädjanden kan dock verka alltför dramatiska och manipulativa, och läsarna kan ifrågasätta om Cassius verkligen är oroad över Roms välbefinnande eller om han helt enkelt använder Brutus patriotism för sina egna syften.
3. Cassius förlitar sig mycket på hypotetiska situationer och värsta tänkbara scenarier för att rättfärdiga konspirationen. Han varnar Brutus för vad som kan hända om Caesar blir kung, men han ger inga konkreta bevis för att dessa farhågor är berättigade. Läsare kanske undrar varför Cassius är så fokuserad på de potentiella farorna med Caesars styre och varför han inte är villig att överväga andra möjligheter.
4. Cassius avfärdar Brutus reservationer om attentat som "bara fancy" (rad 118) och "tomma tankar" (rad 120). Detta tyder på att Cassius inte är genuint intresserad av Brutus bekymmer utan bara försöker övertyga honom om att gå med på planen.
Rad 135-161:
1. Cassius beskrivning av Caesars förmodade nedgång är starkt överdriven och ensidig. Han framställer Caesar som en korrupt och tyrannisk härskare som har förlorat all dygd och medkänsla. Men denna skildring kan vara partisk och felaktig, och läsare kan undra om Cassius helt enkelt försöker demonisera Caesar för att rättfärdiga hans mord.
2. Cassius motivering till konspirationen bygger på idén att "missbruket av storhet är när det disjoins ånger från makten" (rad 145). Han hävdar att Caesars makt har korrumperat honom och gjort honom olämplig att regera, men han ger inga specifika exempel på hur Caesar har missbrukat sin makt. Detta argument kan verka förenklat och föga övertygande, och läsare kan ifrågasätta om Cassius är genuint oroad över maktmissbruk eller om han helt enkelt använder detta som en ursäkt för att bli av med Caesar.
3. Cassius insisterande på att konspiratörerna måste agera nu eller aldrig kan verka förhastat och desperat. Han hävdar att de inte har råd att vänta längre, men han ger inte någon tydlig anledning till detta brådskande. Detta kan få läsarna att undra om Cassius är genuint oroad över den fara som Caesar utgör eller om han helt enkelt försöker pressa Brutus att fatta ett snabbt beslut.
Sammantaget kan Cassius ord och handlingar i dessa stycken göra läsarna misstänksamma mot hans motiv eftersom de verkar alltför manipulativa, överdrivna och ensidiga. Läsare kanske undrar om Cassius är genuint bekymrad över Roms välbefinnande eller om han helt enkelt använder Brutus och de andra konspiratörerna för sin egen personliga vinning.