Under medeltiden fortsatte mime att framföras, men dess status sjönk i takt med att talade dramer blev populära. Mime hade dock en stor återupplivning under den italienska renässansen, där den förknippades med "commedia dell'arte"-traditionen. Dessa ambulerande skådespelare förlitade sig mycket på fysisk komedi och gester för att leverera sina föreställningar.
Mime började dyka upp som en modern konstform i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med verk av artister som Jean-Gaspard Deburau och Étienne Decroux. Deburau populariserade begreppet tyst mime, där enbart kroppslighet och gest användes för att berätta en historia. Samtidigt utvecklade Decroux en ny mimemetod känd som "kroppslig mime", som betonar kroppens uttrycksfulla potential för att skapa visuellt språk.
Modern mime omfattar olika stilar och tolkningar. Från traditionell tyst mime till mer fysiskt uttrycksfulla och moderna tillvägagångssätt, mimare använder kroppsspråk, gester och ansiktsuttryck för att kommunicera idéer och berättelser utan att använda talade ord. Anmärkningsvärda mimekonstnärer från 1900-talet inkluderar Charlie Chaplin, Marcel Marceau och Bill Irwin, som hjälpte till att bredda mimens dragningskraft och föra den till en internationell publik.
Mime är fortfarande en viktig konstform idag, som kan användas i performancekonst, fysisk teater, utbildningsverkstäder och till och med terapeutiska sammanhang. Som ett icke-verbalt språk överskrider mime kulturella och språkliga barriärer, och uppmuntrar individer att uppskatta och tolka visuella uttryck utan begränsning av ord.