Varför jämförde författaren till sonnett xviii skönhet en kvinna med sommar?

I Sonnet XVIII använder William Shakespeare jämförelsen av en kvinnas skönhet med sommaren som ett sätt att förmedla den flyktiga och övergående naturen hos både skönheten och livet självt. Precis som sommaren, med all sin livfulla skönhet, är avsedd att blekna och ge vika för hösten och vintern, så avtar också den mänskliga skönheten oundvikligen med tidens gång. Diktens talare understryker vikten av att uppskatta och vårda skönhet i nuet, innan det bleknar och blir ett "sommararrende" som har löpt ut.

Genom att dra denna parallell mellan en kvinnas skönhet och sommar, lyfter Shakespeare fram den bitterljuva verkligheten att allt vackert och njutbart i livet i slutändan är obeständigt. Denna reflektion över skönhetens förgänglighet tjänar också som en påminnelse om den mänskliga existensens dödlighet och temporalitet. Dikten bär alltså ett filosofiskt budskap om behovet av att omfamna och fira de flyktiga ögonblicken av skönhet och glädje i livet, samtidigt som man erkänner förändringens och förfallets oundviklighet.