En av de mest slående egenskaperna hos Sonnet 29 är dess användning av bilder. Dikten börjar med en jämförelse av talarens kärlek till en sommardag, och denna jämförelse fortsätter genom hela dikten. Talaren beskriver sin kärlek som "mer tempererad och mildare", och han jämför den med "juni andedräkt".
Men talaren erkänner också att hans kärlek inte är perfekt. Han säger att det är "prickigt med moln", och han jämför det med "en dag i april, då solen skiner och regnet faller." Detta tyder på att talarens kärlek inte alltid är lätt eller okomplicerad, och att det ibland är svårt att finna lyckan i den.
I diktens sista rader uttrycker talaren sin förhoppning om att hans kärlek ska vara för evigt. Han säger:"När du växer i eviga led till tid, / Så länge människor kan andas eller ögon kan se, / Så länge lever detta, och detta ger dig liv." Detta tyder på att talaren tror att hans kärlek är mer kraftfull än tiden själv, och att den kommer att bestå för evigt.
Sonnet 29 är en komplex och vacker dikt som har tolkats på en mängd olika sätt. Det är en dikt om kärlek, saknad och sökandet efter självkännedom och upplysning. Det är också en dikt om poesins kraft och ordens förmåga att fånga och bevara mänsklig erfarenhet.