1. Tom vers: Under hela pjäsen använder Shakespeare i första hand blank vers, oprimmad jambisk pentameter, för att skapa ett naturligt samtalsflöde i dialogen. Metern på blank vers tillför en dramatisk rytm till språket.
2. Sonett: Den berömda "balkongscenen" mellan Romeo och Julia (akt 2, scen 2) är skriven i sonettform, en traditionell 14-rads poetisk struktur med ett specifikt rimschema. Detta belyser de intensiva romantiska känslorna och det poetiska språket som delas mellan de två huvudpersonerna.
3. Oxymoron: Shakespeare använder ofta oxymoroner, ett tal som kombinerar till synes motsägelsefulla termer, såsom "star-crossed lovers", "bitter-sweet" och "fair is foul, and foul is fair", som effektivt betonar kärlekens motstridiga natur, ödet och pjäsens tragiska händelser.
4. Alliteration: Upprepningen av konsonantljud i början av ord eller betonade stavelser skapar betoning, ljudmönster och musikalitet. Till exempel, "Men, mjukt, vilket ljus genom det där fönstret bryter?"
5. Bildmaterial: Shakespeare använder levande och suggestiva bilder, inklusive metaforer, liknelser och personifiering, för att förstärka pjäsens poetiska språk. Till exempel, "När han dör, ta honom och skär ut honom i små stjärnor, så kommer han att göra himlens ansikte så fint att hela världen kommer att bli kär i natten."
6. Förebild: Under hela pjäsen släpper Shakespeare skickligt subtila tips och profetior som antyder den förestående tragedin. Till exempel, i prologen, varnar refrängen för att pjäsens händelser kommer att fyllas med "dödsmärkt kärlek".
7. Dramatisk ironi: Detta inträffar när publiken är medveten om information som karaktärerna själva inte är. Det mest anmärkningsvärda exemplet är publiken som vet att Romeo och Julia tror att varandra är döda när de tar sitt eget liv.
8. Symbolik: Shakespeare använder symboler för att lägga till djupare lager av mening. Den mest framträdande symbolen är giftet, som representerar kärlekens destruktiva kraft i pjäsen.
9. Ordlekar och ordlek: Shakespeare innehåller ordlekar, dubbla meningar och andra former av ordspel för att skapa humor och lägga till komplexitet till dialogen. Dessa ordspel antyder ofta underliggande betydelser och förebådar framtida händelser.
10. Klassiska anspelningar: Shakespeare innehåller referenser till klassisk mytologi och historiska figurer för att förstärka pjäsens kulturella och intellektuella djup. Till exempel refererar Romeo till Juliet som "min Rosaline", en nick till den obesvarade kärleken han kände för sin kusin.
11. Tragiskt fel (Hubris): Romeos och Julias fall beror till stor del på deras tragiska brister. Romeos impulsiva och passionerade natur leder honom till förhastade beslut, medan Juliets ungdomliga överflöd och hängivenhet kan ses som hennes brist. Detta koncept överensstämmer med den klassiska grekiska idén om hamartia eller tragiska fel.
Shakespeares skickliga användning av dessa litterära tekniker lyfter "Romeo och Julia" bortom en enkel kärlekshistoria och förvandlar den till en tidlös utforskning av kärlek, öde och det mänskliga tillståndet.