En änka själ, mitt hjärta för alltid benäget.
Min släkt och man ligger nu kalla, berövade,
Men Romeo, min käraste son, min andedräkt var kvar.
Åh, Romeo, min älskade, min glädje och stolthet,
Din förlust har rivit sönder allt vad jag förblir.
Din ungdomliga charm och milda ande lyser,
Nu nedtonad av dödens eviga, grymma natt.
En mammas ångest har inga gränser,
När jag gråter och sörjer med oändligt ljud.
Din frånvaro lämnar en avgrund i våra liv,
Där skrattet en gång ljöd, frodas nu tystnaden.
Åh, grymma öde, varför har du utdelat detta slag?
Att rycka bort mitt hopp, mitt livs ljusa glöd.
I sorg vandrar jag planlöst, vilsen och ensam,
Ett änkahjärta, för evigt att beklaga.
Inne i salarna, en gång fyllda av jubel,
Nu ekar inget annat än sorg, tårar och rädslor.
Paret Montague sörjer sin ädla arvtagares bortgång,
En tragedi som sliter sönder våra själar, våra rop.
Men genom denna smärta lyser fortfarande ett flimmer av ljus,
Minnet av din kärlek, min käre son.
Din kärlek till Julia, ren och djup,
Ett band som ska bestå och alltid kommer att ljuda.
I mina drömmar ser jag ditt ansikte, så kära,
Ditt skratt, din nåd som förvisar all rädsla.
Jag finner tröst i tanken på din eviga vila,
I himlen omfamnas, hitta sann välsignelse.
Även om tårarna kan rinna och sorgen kan dröja länge,
Inuti mitt hjärta, ditt ljus för alltid starkt.
Vila i frid, min son, mitt dyrbara barn,
I kärlekens famn, för alltid oförsmutsad.