Brookes dikt fungerade som en viktig källa till Shakespeares pjäs. Det gav Romeo och Julias huvudinslag, karaktärsnamn och övergripande berättelsebåge. Det finns dock anmärkningsvärda skillnader mellan Brookes version och Shakespeares senare anpassning.
En av de viktigaste distinktionerna är tonen och stilen i berättelsen. Brookes dikt använder sig av ett mer didaktiskt och moraliserande tillvägagångssätt, som syftar till att förmedla en varnande berättelse om farorna med överdriven passion och kärlekens destruktiva konsekvenser. Dikten betonar Romeos och Julias tragiska öde som ett resultat av deras impulsiva beslut.
Däremot präglas Shakespeares pjäs av dess poetiska språk, dramatiska struktur och livliga karaktärisering. Shakespeares anpassning ger karaktärerna större komplexitet och utforskar deras känslomässiga djup, motivation och interna konflikter. Pjäsen introducerar också mer nyanserade teman relaterade till kärlek, öde, samhälle och samspelet mellan individuella önskningar och samhälleliga förväntningar.
Shakespeare tar sig kreativa friheter när han anpassar Brookes dikt, lägger till nya karaktärer, scener och dialog. Han avviker också från det ursprungliga slutet genom att låta både Romeo och Julia begå självmord i sista akten. Dessa förändringar bidrar till den ökade känslan av tragedi och känslomässig påverkan i Shakespeares pjäs.
Medan Brookes dikt utgjorde grundmaterialet, förvandlade Shakespeares geni berättelsen till en bestående klassiker av västerländsk litteratur. Hans anpassning anses vara den definitiva versionen av berättelsen om Romeo och Julia, och överträffar populariteten och inflytandet från den ursprungliga gamla beskrivningen.