Dikten inleds med talaren på en resa genom den täta skogen, där atmosfären beskrivs som kuslig och överjordisk. Han beskriver att möta fotspår och höra oroande ljud, och antyda närvaron av loup-garou. Spänningen byggs upp när han fortsätter djupare in i skogen, driven av en känsla av nyfikenhet och tvång.
Allt eftersom dikten fortskrider genomgår talaren en gradvis metamorfos. Han rapporterar att han hörde loup-garou's ylande och känner en konstig känsla som strömmar genom hans ådror. Förvandlingen är komplett när han finner sig själv förvandlad till loup-garou själv, med päls, huggtänder och klor.
I detta transformerade tillstånd upplever talaren en ökad känsla av medvetenhet och koppling till den naturliga världen. Han navigerar med lätthet i skogen och omfamnar sin nyfunna lupinnatur. Walcott använder levande bilder för att förmedla talarens förhöjda sinnen, inklusive akut hörsel och en förmåga att uppfatta skogen på ett sätt som verkar nästan övernaturligt.
Genom hela dikten leker Walcott med språket och använder sig av upprepningar och besvärjande rytmer som skapar en känsla av förtrollning och ritual. Dikten rör sig med en känsla av brådska och energi, när talaren njuter av sitt förvandlade tillstånd och den frihet det ger.
I slutändan utforskar "The Loup-Garou" idén om dualitet och gränserna mellan människan och djuret, det civiliserade och det vilda. Den fördjupar sig i idéer om primitivism och de otämjda aspekterna av den mänskliga naturen, vilket tyder på att loup-garou kanske representerar en primal, instinktiv sida som finns inom oss alla och väntar på att bli släppt lös.