Genom levande bilder och känslomässigt suggestivt språk fångar Bhatt de komplexa känslor som är förknippade med att lämna. Dikten börjar med att talaren direkt vänder sig till den som går. Talaren beskriver hur den avresande personen blir en "fågel" som "flyger ut ur mitt bo", och betonar känslan av förlust och det tomrum som lämnas efter sig.
Dikten fördjupar sig i spänningen mellan viljan att vårda och bevara det som lämnas och erkännandet av att förändring är oundviklig. Talaren brottas med tanken att den avgående nu "inte längre är min". Användningen av det possessiva pronomenet framhäver talarens känslomässiga fäste och kampen för att släppa taget.
Bhatt betonar ögonblickens flyktiga natur genom att jämföra den avgående personen med "ett moln" som skingras och "inte lämnar några spår". Denna jämförelse understryker livets förgänglighet och insikten att vissa saker inte kan hållas fast vid hur mycket vi än önskar något annat.
Talaren reflekterar också över avgångens inverkan på den plats eller det utrymme som lämnas kvar. En älskads avgång eller förlusten av ett minne skildras metaforiskt som "ärr" på landskapet. Dessa ärr tjänar som påminnelser om de djupa och varaktiga kopplingar som bildas med andra och med specifika platser.
I de sista raderna erbjuder Bhatt en känsla av acceptans och förståelse. Talaren erkänner att "en del går bort för att komma tillbaka", vilket tyder på att avgångar inte alltid är permanenta och att det finns hopp om återföreningar. Dikten avslutas med en subtil känsla av optimism, som lämnar läsarna med en strimma av hopp mitt i avfärdens bitterljuvhet.
Sammantaget skildrar "One Who Goes Away" den universella mänskliga upplevelsen av förlust, förändring och den bitterljuva naturen av att släppa taget. Sujata Bhatts gripande bildspråk och suggestiva språk fångar avfärdens komplexitet och lämnar läsarna med en djup känsla av empati för de känslor som är förknippade med att lämna eller säga adjö.