Inledningsvis framställs Proctor som en bristfällig och något arrogant individ. Han har en hemlig affär med Abigail Williams, en ung kvinna som senare anklagar flera oskyldiga människor för häxkonst, inklusive Proctors fru Elizabeth. Proctor är till en början tveksam till att konfrontera Abigails lögner och bevara hans familjs och samhälles rykte.
Men när pjäsen fortskrider börjar Proctors moraliska kompass att skifta. Han blir alltmer bekymrad över orättvisorna och hysterin som har gripit Salem. Han inser att hans tystnad och passivitet har bidragit till den eskalerande krisen.
Ett avgörande ögonblick på Proctors resa inträffar under hans undersökning i rätten. Han bestämmer sig för att avslöja sanningen om sin affär med Abigail, i hopp om att avslöja hennes bedrägeri och avsluta häxprocesserna. Detta beslut visar hans växande känsla av moraliskt ansvar och vilja att offra sitt rykte för rättvisans skull.
När pjäsen når sin klimax fördjupas Proctors självkännedom ytterligare. Han konfronterar sina tidigare misstag och accepterar sin roll i tragedin. Han förstår att hans första val att engagera sig i affären med Abigail har bidragit till nätet av lögner och manipulation som har fångat samhället.
I sina sista stunder visar John Proctor orubblig integritet och mod. Trots de överväldigande oddsen mot honom väljer han att stå upp för det som är rätt och vägrar att falskeligen erkänna häxkonst. Hans trots mot den korrupta domstolen och hans vilja att möta konsekvenserna av hans handlingar illustrerar hans djupa moraliska förvandling.
Under hela pjäsen lär sig John Proctor alltså om sin förmåga till bedrägeri och moralisk svaghet, men han upptäcker också sin inre styrka, känsla för rättvisa och förmåga till återlösning.