- Talaren personifierar korpen och ger den mänskliga egenskaper som tal, intelligens och kunskap om döden.
– Dikten är full av levande beskrivningar av miljön, som det "trista" decemberlandskapet, den "midnatts trista" himlen och den "dunkla och hemska kammaren" som talaren sitter i.
– Poe använder också hörselbilder för att skapa en känsla av skräck, som det upprepade knackande ljudet från korpen vid dörren och de "spöklika" ekona av dess tal.
– Dikten använder också visuella bilder för att skapa en känsla av mystik, som rummets "skuggiga" mörker och korpens "spektrala" utseende.
– Slutligen använder Poe kinestetiska bilder för att skapa en känsla av fysiskt obehag, som korpens "isiga fingrar" och "trycket" på talarens hjärta.