* Tidlöshet och relevans: För Picasso överskrider ett verkligt meningsfullt konstverk begränsningarna för dess skapelseperiod och talar direkt till betraktaren i nuet. Det handlar inte om historisk kontext eller kulturell bakgrund; det handlar om verkets förmåga att resonera med betraktarens omedelbara upplevelse och framkalla känslor, tankar eller introspektion.
* Aktivt engagemang: Picasso ansåg att konst borde vara en dialog, inte en monolog. Betraktaren behöver aktivt engagera sig i verket och ta med sin egen tolkning och erfarenhet. Om konstverket misslyckas med att ansluta till betraktaren i nuet förblir det fångat i det förflutna, utan äkta mening.
* Nutidscentrerad strategi: Detta uttalande understryker Picassos fokus på konstnärlig upplevelses omedelbarhet. Han var en stark förespråkare för modernism och ansåg att konsten borde spegla den samtida världen, inte bara imitera tidigare stilar.
Det är dock viktigt att notera att Picassos uttalande är öppet för tolkning och kan ses på olika sätt:
* Subjektivitet: Vad en person anser vara "närvarande" eller "relevant" kan skilja sig från en annan. Konst är subjektiv, och det finns ingen enskild, universellt överenskommen tolkning.
* Historisk kontext: Medan Picasso betonade nutiden, erkände han också vikten av det förflutna. Många av hans verk hämtade inspiration från historiska stilar och traditioner, som han sedan omtolkade och omarbetade för den moderna tiden.
I slutändan är Picassos uttalande ett provocerande sådant som utmanar oss att ompröva vår förståelse av konst och dess förhållande till tid. Det antyder att konst inte bara är en relik från det förflutna utan en pågående dialog mellan konstnären, konstverket och betraktaren i nuet.