Vad tycker berättaren om gul tapet?

Berättaren i novellen "Den gula tapeten" av Charlotte Perkins Gilman har en komplex och utvecklande syn på den gula tapeten i sitt rum. Till en början tycker hon att det är fult och förtryckande, och beskrev det som "olidligt", "glödande" och "en matt men ändå kuslig apelsin på vissa ställen, en sjuklig svavelfärg på andra." Hon blir också fixerad vid ett mönster i tapeten som liknar kvinnor som kryper bakom galler, vilket hon tolkar som en symbol för sin egen instängdhet och förtryck.

Allt eftersom berättelsen fortskrider växer berättarens besatthet av tapeten, och hon börjar se sig själv som en av kvinnorna i mönstret. Hon känner ett släktskap med dem, eftersom de verkar representera hennes egna förträngda önskningar och frustrationer. I slutet av berättelsen har berättaren helt tappat greppet om verkligheten och tror att hon har blivit en av kvinnorna i tapeten, som kryper på alla fyra och sliter bort den från väggarna.

På så sätt blir den gula tapeten en symbol för berättarens mentala och känslomässiga förfall, och speglar hennes nedgång i galenskapen när hon kämpar mot de samhälleliga begränsningar och begränsningar som kvinnorna i hennes tid har.