Sfumato (italienska för "rökig") är en teknik som använder subtila övergångar mellan ljust och mörkt för att skapa en mjuk, disig effekt. Det uppnås genom att använda mycket tunna lager av färg, gradvis blanda en färg med en annan. Detta ger en illusion av djup och volym, särskilt i ansiktena på hans figurer.
Så här uppnåddes sfumato:
* Glasning: Raphael skulle bygga upp lager av genomskinliga glasyrer, varje lager något mörkare eller ljusare än det föregående. Detta möjliggjorde gradvisa övergångar och en känsla av djup.
* Brushwork: Han använde fina penslar för att blanda färgerna och skapa subtila variationer i ton och textur.
* Dubbning: Raphael använde ibland en badteknik för att skapa högdagrar och skuggor, särskilt i ögon och läppar. Detta gav en känsla av realism och ljusstyrka.
Medan sfumato var hans primära teknik, använde Raphael också andra tekniker beroende på den specifika detalj och effekt han ville uppnå.
Andra tekniker som används av Raphael:
* Charoscuro: Använder starka kontraster mellan ljus och mörker för att skapa djup och volym.
* Linjärt perspektiv: Att använda matematiska principer för att skapa en känsla av djup och rymd på duken.
* Förkortning: Förvrängning av figurernas proportioner för att skapa en illusion av att de sträcker sig in i betraktarens utrymme.
Kombinationen av dessa tekniker, särskilt sfumato, gjorde det möjligt för Raphael att skapa sina ikoniska Madonnabilder, kända för sin skönhet, realism och känslomässiga djup.