Här är varför:
* Dikten fokuserar på målningar som visar lidande: Talaren observerar målningar som visar olika scener av svårigheter, som Icarus som faller från himlen, och Kristi korsfästelse.
* Målningarna visar bristen på dramatiskt svar: Målningarna skildrar händelserna lugnt, utan några överdrivna reaktioner från de omgivande figurerna. Världen fortsätter som normal.
* Högtalarens perspektiv förskjuts till en bredare vy: Talaren fokuserar initialt på de lidande individerna i målningarna, men utvidgar sedan sitt perspektiv till att inkludera de "gamla mästarna" som skapade dem. Detta bredare perspektiv antyder att lidande är en konstant, en del av den mänskliga upplevelsen och att universumet själv är likgiltigt för det.
* Dikten belyser kontrasten mellan mänskligt lidande och världens likgiltighet: Den starka kontrasten mellan det lidande som visas och den tysta, ostörda världen runt den är det centrala temat. Talaren drar slutligen slutsatsen att "i Breughels Icarus, till exempel:hur allt vänder sig bort / ganska lugnt från katastrofen; plogmannen kan / har hört stänk, övergiven gråt, / men för honom var det inte ett viktigt misslyckande."
Dikten tvingar oss att konfrontera verkligheten i lidande och världens likgiltighet och lämnar oss en känsla av både melankoli och acceptans.