Johan Huizinga, i sin bok _Homo Ludens_, hävdar att lek är en grundläggande del av mänsklig kultur och samhälle. Han definierar lek som "en frivillig aktivitet eller sysselsättning som utförs inom vissa bestämda gränser för tid och plats, enligt regler som är fritt accepterade, men absolut bindande, med sitt syfte i sig och åtföljd av en känsla av glädje och spänning, en medvetenhet om "annorlighet ' och ett tillfälligt, begränsat undantag från de vanliga levnadsreglerna" (Huizinga, 1955, s. 13).
Huizinga menar att lek inte bara är ett sätt att fördriva tiden, utan snarare att det är ett sätt för människor att uttrycka sig själva och sin kultur. Han skriver, "Lek är en fri aktivitet som helt medvetet står utanför det "vanliga" livet som "inte seriöst", men som samtidigt absorberar spelaren intensivt och fullständigt. Det är en aktivitet som är kopplad till inget materiellt intresse, och ingen vinst kan Den fortsätter inom sina egna gränser för tid och rum enligt fastställda regler och på ett ordnat sätt. förklädnad eller andra medel” (Huizinga, 1955, s. 10).
Huizingas syn på lek som ett porträtt av gemenskap antyder att lek är ett sätt för människor att mötas och uttrycka sina gemensamma värderingar och övertygelser. Lek kan vara ett sätt för människor att lära sig om sin kultur och att umgås med andra. Det kan också vara ett sätt för människor att fly från de vanliga levnadsreglerna och att uppleva en känsla av frihet och glädje.
Sammanfattningsvis är lek ett komplext och mångfacetterat fenomen. Det kan ses som en form av konst, ett sätt att lära sig, en form av social interaktion eller ett sätt att uttrycka sig. Huizingas syn på lek som ett porträtt av gemenskap lyfter fram lekens sociala och kulturella betydelse och antyder att leken kan vara ett sätt för människor att mötas och uttrycka sina gemensamma värderingar och övertygelser.